Den misslyckade livsplanen eller hur Harry B James räddade mitt liv

Reflekterade ni någonsin, när ni var yngre, om hur ert liv skulle se ut när ni blev "vuxna"? Hade ni också fullständigt orimliga och orealistiska planer? Det hade verkligen jag...
 
Eftersom jag sitter i soffan i mjukisbyxor just nu får ni här en bild från photoshooten med Shock istället. Jag orkar inte se ut sådär idag. Jag ska strax glida i mina träningskläder och kila till biblan på jakt efter lite kurslitteratur. Idag är jag ledig från jobbet och ska ägna min tid till att skriva praktikrapport. Jag vill gärna ha den så färdig som möjlig innan jag åker Close Up-Båt och sedan ska lägga massa tid på att redigera bilder och skriva text från/om den. Tiden går så läskigt fort just nu. Snart är den här veckan över och sedan är det bara en vecka kvar innan min sista skolvecka. Jag är så sjukt nervös inför alla redovisningar och grejer, men det ska jag inte tänka på ännu. Jag får ta det som det kommer helt enkelt. Fan, tänk att jag äntligen kommer bli klar med skolan. Sjukt!
 
Jag måste ju dock säga att jag inte ligger i fas med min "livsplan" direkt. När jag gick i sexan fick jag skriva ett brev till mig själv där jag fantiserade om var jag skulle vara om ett, fem och tio år (tror jag att det var). Detta brev fick jag sedan tillbaka av läraren när jag gick ut nian. Jag minns inte allt som stod i det brevet men jag minns mycket väl hur misslyckad jag själv skulle anse mig vara just nu om jag visste hur det skulle bli, haha. Tolvåriga jag tyckte nämligen att det var fullt rimligt att ha tagit studenten, flyttat till Stockholm, tagit en civilingenjörsexamen, "gjort karriär", bo i en drömmig villa i Stockholm (i stan alltså, bara en sådan sak...), vara gift och ha två barn INNAN JAG FYLLT 25. TJUGOFEM. Vad otroligt orealistisk man var när man var liten alltså, snacka om storslagna planer. Inte konstigt att jag stressade sönder mig själv så tidigt med dessa höga krav ifrån mig själv, haha! 
 
25 alltså. Det var två år sedan för fan. Jag fyller 27 om tre veckor (hjälp). Här sitter jag i mjukisbyxor i soffan i min lilla etta, som jag visserligen delar med min underbara sambo och som visserligen ligger i Stockholms innerstad, så några poäng från mitt 12-åriga jag måste jag ju ha samlat på mig ändå? Jag tog studenten, flyttade till Stockholm och började på KTH. So far so good. Det måste varit när jag insåg att civilingenjörsutbildningen var dödstråkig och jag hoppade av KTH som jag fuckade upp allt. Bytte utbildning, skaffade massa jobb som gjorde att jag drabbades av utmattningssyndrom, tog pauser i utbildningen, festade alldeles för hårt.... Jag vill inte ens ha barn överhuvudtaget..... 
 
Tack och lov att det inte blev som mitt 12-åriga jag ville. Jag skulle knappast ha varit lycklig av att plåga mig igenom en tråkig och svår utbildning, skaffa ett jobb jag förmodligen inte skulle tycka var intressant och hitta någon så kallad "svärmorsdröm" med kort hår och tråkig stil att skaffa barn alldeles för tidigt med. (Med mina mått mätt alltså. Vill du skaffa barn i 20-årsåldern med en svärmorsdröm - grymt! Gör't! Det är bara inte för mig) Jag skulle ju för fan inte ha hunnit leva. Tack och lov att jag började hänga på Harry B James när utbildningen blev för tråkig och hittade alla mina likasinnade vänner. Man skulle nästan kunna säga att Harrys räddade mig. Haha! 
 
Tänk att jag bor i Stockholms innerstad med världens bästa kille (han är ju visserligen också en svärmorsdröm, men kanske inte normens definition av en, utseendemässigt alltså?), har tre jobb som jag älskar (jag har ju faktiskt klättrat lite på karriärsstegen inom dessa jobb också) och snart är färdigutbildad multijournalist. FAN VAD GRYM JAG ÄR! 
 
Foto: Tina Persson
#1 - - Grodan:

Grym som Satan! 💜💜