Stockholm <3

Jag känner mig otroligt trött inombords. I fredags eftermiddag satt jag hemma och hade varit påväg in mot stan i flera timmar. Jag skulle in till Clas Ohlson på Drottninggatan för att byta ut patronen i vår Soda Stream och sedan skulle jag svänga förbi Systembolaget påväg hem. Anledningen till att jag fortfarande satt hemma var för att det dök upp en nyhet som behövde publiceras på Access: Rock. 
 
Medan jag gör mig iordning för att äntligen ta mig ut har klockan hunnit bli strax efter 15:00. Jag sneglar på datorn innan jag ska gå utanför dörren och ser att Martin har skrivit och frågat om jag är i stan. Jag svarar glatt att jag minsann precis ska dit och undrar om han behövde något eller varför han undrar. Då skriver han något om att en lastbil har kört på folk på Drottninggatan och jag blir alldeles iskall inombords. 
 
Jag scrollar genast igenom flödet på Facebook samtidigt som jag slår på tv:n för att se om det finns nyheter att titta på någonstans. Jag ser hur folk börjar fråga om nyheten stämmer och markera sig som säkra. Jag hör på Svt att en lastbil har kört in i Åhléns och att det ryktas om skottlossning i olika delar av stan. Jag plockar genast upp telefonen och slår in numret till Shock. Om mina kollegor inte redan visste om detta måste de genast meddelas. De hade förstås redan uppfattat vad som hänt och hade släckt och låst butiken, där de nu satt i mörkret och gömde sig. Lastbilen hade nämligen kommit körande rakt emot butiken och svängt av in på Drottninggatan precis vid oss, där den drog med sig ett betonglejon en bit och gasade upp för att sedan i rasande fart köra ner för hela gatan innan den till slut krockade in i Åhléns. 
 
Jag visste att Martin och syrran var på sina jobb långt bort från city och fick snabbt tag på båda våra familjer. Alla var okej. Följande tre timmar spenderade jag med att planlöst vandra runt i lägenheten med jordens panikattack som varade i nästan tre timmar. Jag lyssnade till nyheter, scrollade igenom mina sociala medier för att se så att alla skulle vara okej och hörde hela tiden helikoptrar och sirener precis här utanför. Jag hoppades att alla rykten om skottlossning var falska alarm och att gärningsmannen skulle agerat ensam och snart blivit gripen. Jag hoppades att skulle vara okej. Jag hoppades att det inte egentligen inte hade hänt. 
 
Så fruktansvärt, fruktansvärt hemskt. 
 
Jag har gråtit och gråtit, först åt hemskheten och det fruktansvärt onödiga i att oskyldiga människor ska behöva förlora sina liv i sådana fruktansvärda vansinnesdåd och sedan åt hur otroligt fint Stockholmarna har reagerat på den tragiska händelsen och hedrat offren och hjältarna som riskerade sina liv för att hjälpa till.
 
Vi hade stängt i lördags och idag kom jag till butiken för att städa iordning efter kaoset som uppstod i fredags. Det kändes vemodigt att gå längs Kammakargatan fram till butiken, där lastbilen tagit sats bara några dagar tidigare. Extremt blandade känslor att jobba vidare och återställa allt till det normala. Men vardagen måste gå vidare.
 
Det var många kunder och även poliser som kom in och pratade med oss om dådet idag. Många utanför på gatan stannade upp och tittade ner. Fotade Drottninggatan med sina telefoner. När jag slutade promenerade jag gatan ner och överväldigades av alla blommor, ljus och över hur otroligt mycket folk som var ute. Så fint. Så mycket kärlek. Och kärleken kommer alltid vinna över hatet. 
 
<3