När hela världen gungar och du inte kan hoppa av

Yrsel och panikångest är de två ord jag kan beskriva gårdagen med. Yrsel har jag ju varje dag men igår var det verkligen YRSEL. På den nivån att jag inte vågade vara ensam så jag fick ringa in syrran till jobbet för att hålla mig sällskap. Det svartnade framför ögonen och hela kroppen krampade. Händerna och fötterna var iskalla trots att det var för varmt inne på jobbet. Denna extrema yrsel framkallade sedan en riktig jävla panikångestattack som gjorde att hela kroppen kändes bortdomnad och jag knappt kunde röra mig, bland annat. Vi gick hem till mig och tröståt jordgubbar, vindruvor och jordnötter. När Martin kommit hem kom en ny panikångestattack smygandes när jag var så yr att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. 
 
Det gick åtminstone bra att sova, men när jag gick upp imorse var yrseln kvar. Det känns alltså som att marken/golvet gungar och försvinner under mina fötter när jag går. Jag måste hålla i mig i saker för att inte ramla. Samtidigt som det snurrar i ögonen och jag inte ser ordentligt. Jag kan heller inte fokusera på en sak för länge utan måste typ titta överallt hela tiden för att inte må för illa. Jag har inte alla fal inte behövt kräkas ännu men jag har inte fått i mig särskilt mycket mat. 
 
Jag fick åtminstone en tid hos sjukgymnasten redan idag så nu är jag bara orolig över hur jag ska ta mig dit utan att svimma/ramla och slå huvudet i asfalten. Och så har jag en tid hos kiropraktorn imorgon. FAN vad jag hoppas att de kan lösa detta. För den "normala" yrseln klarar jag av, den är bara jävligt jobbig. Den här nya yrseln, däremot, den är så extrem att den är ohanterbar. Det går inte. Jag är fan rädd.