Jag ville bara säga att jag mår okej

Jag ber om ursäkt för min frånvaro. Under dessa tio dagar har mycket hunnit hända. Jag har mestadels hängt på jobbet, hos kiropraktorn, hos sjukgymnasten och på vårdcentralen. (Det har med andra ord varit sjukligt jobbigt för min plånbok, men the good news är att jag nu har frikort....) Jag har mått förskräckligt dåligt fram till i måndags när kiropraktorn lyckades knäcka till nacken på mig jävligt ordentligt. Jag kommer precis från ett återbesök igen och nu kan jag till och med dra in djupa andetag! Revbenen sitter inte fast längre, woohoo! Jag har även lyckats kliva av den gungande båten och lider endast av min "vanliga yrsel" numera. Jag har fått tillstånd att träna. Jag mår inte konstant illa längre.
 
Så det går väl framåt antar jag. Och tur är väl det för jag vill kunna jobba och så åker jag till USA snart. Ju. 
 
Hur dåligt jag än mådde så var jag och såg Black Sabbath på Friends Arena i lördags. Det var så fantastiskt skitbra att jag nästan glömde bort mina krämpor och yrsel för en stund. Fan vad bra det var! Dock led jag så in i helvete av att inte kunna headbanga och röja. Min luftgitarr dammades liksom inte ens av. Det var lite störigt. Men det var bra ändå. 
 
Nu måste jag jobba lite. 
 

När hela världen gungar och du inte kan hoppa av

Yrsel och panikångest är de två ord jag kan beskriva gårdagen med. Yrsel har jag ju varje dag men igår var det verkligen YRSEL. På den nivån att jag inte vågade vara ensam så jag fick ringa in syrran till jobbet för att hålla mig sällskap. Det svartnade framför ögonen och hela kroppen krampade. Händerna och fötterna var iskalla trots att det var för varmt inne på jobbet. Denna extrema yrsel framkallade sedan en riktig jävla panikångestattack som gjorde att hela kroppen kändes bortdomnad och jag knappt kunde röra mig, bland annat. Vi gick hem till mig och tröståt jordgubbar, vindruvor och jordnötter. När Martin kommit hem kom en ny panikångestattack smygandes när jag var så yr att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. 
 
Det gick åtminstone bra att sova, men när jag gick upp imorse var yrseln kvar. Det känns alltså som att marken/golvet gungar och försvinner under mina fötter när jag går. Jag måste hålla i mig i saker för att inte ramla. Samtidigt som det snurrar i ögonen och jag inte ser ordentligt. Jag kan heller inte fokusera på en sak för länge utan måste typ titta överallt hela tiden för att inte må för illa. Jag har inte alla fal inte behövt kräkas ännu men jag har inte fått i mig särskilt mycket mat. 
 
Jag fick åtminstone en tid hos sjukgymnasten redan idag så nu är jag bara orolig över hur jag ska ta mig dit utan att svimma/ramla och slå huvudet i asfalten. Och så har jag en tid hos kiropraktorn imorgon. FAN vad jag hoppas att de kan lösa detta. För den "normala" yrseln klarar jag av, den är bara jävligt jobbig. Den här nya yrseln, däremot, den är så extrem att den är ohanterbar. Det går inte. Jag är fan rädd. 
 

Skumpa, limousiner, photoshoots och ny kamera

Det här är min orm Eddie Killer. Visst är han söt? Han fick även bli första offret för min nya kamera som jag köpte (begnagnat of course, en är ju inte gjord av pengar direkt) förra veckan. Så. Jävla. Kul. med en ny kamera. Nu vill jag bara fota hela tiden. Men det är just tiden som är problemet, eftersom det finns för lite av den varan att tillgå. Oh, well. Jag hade i alla fall en liten photoshoot med Trench Dogs i fredags där jag äntligen fick prova den lite mer ordentligt. 
 
As we speak (write) sitter grabbarna här och kollar igenom alla bilder för att hitta sina favoriter som jag sedan ska götta ner mig i ikväll och göra de ännu coolare och snyggare. Det är alltså ett omslagsfoto till singeln de ska släppa snart som vi håller på att ta fram. 
 
 
Efter photoshooten i fredags drog vi ut på Anchor. Jag tvekade lite och tänkte inte ens följa med först för att jag var så trött, men det är ju alltid sådana spontana kvällar som slutar mest oväntat. Efter några öl på Anchor skulle de nämligen plötsligt stänga och vi var inte riktigt redo att åka hem. Så vi drog vidare till Stureplan och Heavens Gate där jag headbangade alldeles för mycket, seriöst, min nacke är fortfarande helt mörbultad. När Heavens Gate stängde tänkte vi dra hem, men blev istället indragna i en limousine och totalt nerdränkta i champagne. Det var liksom inte två flaskor, utan 5 flaskor och fler på ingång.... Jag och karln lyckades till slut rymma och promenerade hem. Don't get me wrong, det var skitkul, men en är ju fan inte 20 längre alltså...
 
Vi kom nog inte i säng förrän efter sju och igår gjorde vi fan inte många knop alltså. Vi låg i soffan och/eller sängen och sov och/eller åt chips hela dagen. Vid 21 bestämde vi oss för att vi nog inte skulle ta oss ivåäg på några av de festerna vi hade inplanerade... Så idag är vi pigga och krya i alla fall. 
 
Men, so much to do, so little time. Som vanligt. Hej!
 
Visa fler inlägg